Galen dag på jobbet idag. Hatar när man känner sig otillräcklig och inte kan ge patienterna det bästa. Man vill så mycket men tyvärr har man bara ett par armar och ett par ben som tyvärr inte kan springa hur snabbt som helst hur man än försöker. Men så är det väl ibland, måste försöka acceptera det helt enkelt, man kan inte göra allt perfekt alltid. Dessutom kom en anhörig mitt i den värsta ruschen precis innan lunch och skällde ut mig för att jag inte visste exakt var hennes anhöriga befann sig på avdelningen (som inte ens var min patient och jag hade ens aldrig träffat hen tidigare) mitt blodsocker var i botten så var nog inte så trevlig tillbaka, men blir verkligen trött ibland på folk som inte kan bete sig. Kan ta mycket skit från mina patienter (som ofta är förvirrade) men när folk som är helt vitala skäller på mig får det faktiskt räcka. Tar inte hur mycket som helst.

Ibland kan det verkligen kännas otacksamt med mitt jobb, men när man ser resultatet av det man utför så är det faktiskt värt det. <3 ÄLSKAR faktiskt mitt jobb och är så himla stolt över det yrkesval jag gjort. Just nu kan jag inte ens tänka mig att arbeta med något annat. Älska att hela tiden utmanas, behöva tänka och lära mig nya saker hela tiden. Älskar att dagarna verkligen går på ett nafs, händer i princip aldrig att en arbetsdag går långsamt. Älskar adrenaliruschen när någon försämras och man behöver handla snabbt och det motvända när man har lite mera tid och kan ge en patient all den extra omsorg som jag önskar man kunde ge alla varje dag. Älskar att se hur patienter som kommer in i dåligt skick snabbt förbättras genom åtgärder från alla i teamet: medicinsk behandling, rehabilierande sjukgymnastik och god omvårdnad.

I slutändan är det faktiskt värt all skit.