Igår var jag och min kille på kvarterskrogen här. Jag hade ont i magen och bestämde mig för att röra mig hemmåt vid ett-tiden. Hade ont i magen och var inte på något vidare fest humör. Jag var spiknykter, hade bara druckit en cider.

 Det är helt folktomt när jag går i genenom en park. En tant går bakom, och jag blir helt omotiverat lite nervös och skyndar på mina steg. Jag kommer ur parken och in i ett bostadsområde. Rör den där papperskorgen på sig? Är det än människa? Jag är nämligen närsynt och använder inte alltid glasögon. När jag är tillräckligt nära för att se att papperskorgen är n man och brevid honom står en annan karl får jag panik. Det finns inte en chans att jag tänker gå förbi dem, så jag tar till höger, upp förr en trappa och sen en till. För att ta mig ner måste jag nu gå i en isig, lerig, brant backe i 10-cm klackar. Efter 2 steg snubblar jag och rullar ner resten av backen. En bil stannar framför mig och en man hoppar ut. Jag panikar igen. Hoppar in bakom några bostadshus och låtsas att jag bor där. kommer till en grind jag inte kan klättra över. Vill gråta, men får gå tillbaka till bilen, och efter många om och men kommer jag hem. Lerig, andfådd och framför allt förbannad. Förbannad på mig själv, men mycket mer förbannat på samhället, och att jag ska behöva vara rädd för att gå hem. Rädd för att stöta på fel person när jag är svagt handikappad i mina höga klackar och dimmiga huvud. 10 minuter tar det mig i vanliga fall att gå hem, igår var det 30 minuter.

Kanske är det ändå bättre att betala en hundring för taxi än att bryta benen av sig och drabbas av hjärtstillestånd så fort man möter någon. Även fast jag blir så himlans arg för att det ska behöva vara så.