Herrejösses, vad har jag egentligen gett mig in på. Vi hade en valbar kurs i Engelska II som jag läser nu och jag valde "Old English" i tron om att vi typ skulle gå egenom engelska från äldre tider, sisådär några hundra år tillbaka eller så. Jag kan ju säga så mycket som: jag hade fel.
Medans lektionen har sin gång blir jag svettigare och svettigare och drabbas snart av panik. För "Old English" har egentligen ingenting med modern engelska att göra. Den är över tusen år gammal och mer besläktad med tyska och isländska än modern engelska. Så här kan det se ut:

• "[1] Wē wyllað nū āwrītan, þēah ðe hit wundorliċ sȳ, be ðǣre hālgan sancte Æðeldrȳðe þām Engliscan mǣdene, þe wæs mid twām werum and swā ðēah wunode mǣden, swā swā þā wundra ġeswuteliað þe hēo wyrċð ġelōme. [2] Anna hātte hyre fæder, Ēastengla cynincg, swȳðe Cristen man, swā swā hē cȳdde mid weorcum, and eall his tēam wearð ġewurðod þurh God. [3] Æðeldrȳð wearð þā forġifen ānum ealdormenn tō wīfe. [4] Ac hit nolde se ælmihtiga God þæt hire mæġðhād wurde mid hǣmede ādylegod, ac hēold hī on clǣnnysse, for ðan þe hē is ælmihtiġ God and mæġ dōn eall þæt hē wile, and on manegum wīsum his mihte ġeswutela"

Så det här blir ungefär som att lära sig ett nytt språk *bittert skratt*. Det är åtminstone väldigt vackert när de talas, låter ungefär som i andra sagan om ringen filmen: sagan om de två tornen, häst folkets språk. Vackert, men obegripligt.