När jag är ute och springer springer jag alltid på elljusspåret som ligger 10 minuter från min bostad. Det är ca 2,5 km långt, vilket innebär att jag måste springa två varv för att ha sprungit 5 km.
Varje gång innan löpturen bestämmer jag mig för att "idag ska jag springa 5 km".
TROTS det börjar jag, när första varvet närmar sig sitt slut att tänka: "fan vad trött jag är, det här är skitjobbigt, nu orkar jag inget mer, jag tar chansen att gå hem. "
VARJE GÅNG krävs det JÄRNVILJA att fortsätta på andra varvet, det lyckas inte alltid, men för det mesta.
För mig är det SÅ himla viktigt att jag håller mig till mina beslut, börjar jag rucka på det så går allt åt helvete. Jag vet ju nämligen att om jag inte springer det där andra varvet så blir jag besviken på mig själv, och då är det risk att jag går hem och tröstäter.

ALLT SITTER I HUVUDET.

Man måste lära sig hur man ska lura sitt eget psyke.
För min del handlar det om att inte göra mig själv besviken och ge upp för lätt, jag kan göra så mycket mer än jag tror om jag bara ger lite jävlar anamma!
Samtidigt måste jag kanske bli lite snällare mot mig själv och inte bli besviken för att jag kanske inte är bäst på allt.

Jag har trots allt kommit en bit på vägen.

Herregud, i somras orkade jag inte ens springa ett varv och nu springer jag två hur lätt som helst.

I oktober sprang jag tjurruset. EN MIL I LERVÄLLING!

Och nu har jag börjat styrketräna, vilket är hur grymt som helst!

Jag har bestämt mig. Nästa år ska bli helt annorlunda. Och det är jag som ska ta mig dit.